Ja, ungefär så känns det. Jag är nerbruten, sömnproblem, ingen aptit, konstant dålig i magen och en gnutta ångest. Nu går jag bara här och väntar på käftsmällen, förbereder mig mentalt. Innerst inne hoppas jag fortfarande och det är kanske precis därför jag mår såhär. Jag har mig själv att skylla kanske, jag borde sett det. Istället har nu självföraktet satt igång sina muttrar och konstant flödande tankeverksamhet. Jag övervägde till och med en psykolog lite sådär snabbt, kanske skulle göra mig gott men det finns egentligen inte i min värld. Det är sällan jag visar svaghet men nu är det väll dags. Jag känner mig helt enkelt maktlös, varför kan aldrig något bra fungera för mig? Jag måste vara brilliant på att stöta bort folk. Jag är kanske egentligen bäst på att vara ensam, bitter, grubblare och hata det mesta. Varför ska man inte vara dessa saker när inget i livet blir som man vill? Kände bara för lite snabb skrivning så jag ska sluta nu, det är bara bita ihop och invänta käftsmällen. Sen förändras allt.